Igår va det då dags för Ullared, en mycket välkommen paus från
hemmet då ett mindre världskrig bröt ut dagen innan (något helt normalt
antar jag i ett hus fullt av tonåringar)...blev ju iof inte bättre på
kvällen men ändå. Alltid skönt att komma bort från verkligheten lite
även om det bara är för några timmar. Summan av det hela är att respekt
och vanlig hedlig artighet är ett krav och att vi alla är olika, på gott
och ont, allt beroende på vilket håll man tittar åt, man får bara
försöka hitta en balans i olikheterna. Men en stor förändring kommmer
ske, bara att vänta och se hur. Men jag ska iaf kämpa för att det blir
en bättre, vet inte riktigt hur just nu bara men jag hoppas att det
faller på plats med tiden.
Det här med att folk
mår dåligt är något som verkligen har exploderat runt omkring oss. Fler
folk mår dåligt och fler tycker förbannat synd om sig själva. Inklusive
mig själv så klart! Jag är minst lika melankolisk som någon annan och
kämpar dagligen med neggativa tankar och ett bristande självförtroende.
Det som är skillnad på mig från kanske en del andra är att även om jag
mår skit så tar jag fortfarande hand om alla andra, så egoistisk är jag
inte iaf (och det finns gott om de där egoistiska jävlarna där ute,
vuxna människor som inte fattar att deras egoistiska handlingar förstör
för deras nära, jo lite bitter är jag allt)....inför att att det kanske
är någon tröst men det är ändå skönt att veta den biten. Tror faktiskt
jag skulle behöva prata med någon om alla mina brister i egot och
självförtroendet och all skit som hänt i livet. Felet med mig är att jag
påverkars så mycket av alla andras beteende, humör, handlingar eller
brist på handlingar. Jag tror som sagt va att all skit jag varit med om i
livet har förstört så mycket i mig att just nu har jag svårt att vara
lycklig bara av mig själv/i mig själv. Om det inte gäller mina barn det
vill säga, för de är det bästa jag vet och med dem är jag lycklig och
nöjd och hel. Så otroligt stolt över dem! De har varit med om otroligt
mycket de med och nu vill jag bara ge dem lite lugn och ro, inte så lätt
som det låter dock, för sånt är inte livet.
Men
varför bli det så? Varför hamnar folk i en så ond spiral hela tiden där
man tar ut sin olycka på sig själv och/eller alla andra i sin närhet? Är
det för att man inte pratar med varandra eller är det för att man bara
finner sig i lägen som man egentligen inte gillar och sedan äter det upp
en? Är man för rädd för att säga ifrån, rädd för att inte vara omtyckt
längre? Är man för rädd för att verkligen visa folk att man älskar dem?
Vad är det som gör att vissa har så svårt att visa känslor? För är det
nått som kostar så lite och ger en så mycket så är det väll ändå att
visa att man älskar någon?! Jag vet inte, är man för stolt? Det kan jag
vara i många situationer. Jag ger otroligt mycket om jag får nått
tillbaka, men får jag inget så försöker jag ett litet tag sedan ger jag
upp. Är också en av mina stora brister att jag ger upp så lätt i många
situationer. Ännu en sak jag jobbar på och kommer få göra länge.
Jag
vet också att jag måste jobba på att släppa besvikelser, för det är
nått jag bär med mig länge och dessa påverkar mig också mycket. Det är
väll först nu som jag känner att jag kan börja släppa sveken från gamla
"vänner", bekanta och pojkvänner. Och då är det ändå länge sedan allt
hände. Men jag förlåter aldrig och skadan är ju redan skedd men ska
försöka att släppa det mer. Jag hatar verkligen att vara besviken på
folk, sånt kan äta upp mig. Detta krävs jobb!
Även
om detta (min blogg) inte är så rolig att läsa för alla så är detta
ändå rätt bra för mig för det ger mig en möjlighet att ventilera ut och
sätta ord på känslor och tankar och det är ett hav av kaos i mig av
dessa. Och just nu tycker jag allt är väldigt jobbigt för (nu tycker jag
lite synd om mig själv igen) det känns som om inget jag gör blir rätt
eller räcker till. Måste bara göra en sak klar, jag skriver inte av mig
här för att få några som helst sympatier från er eller några andra! Jag
gör detta endast för mig själv! Tanken är inte att det ska vara massa
sånna här neggativa saker skrivna hela tiden utan mest ska det vara om
vikten, men ibland får även jag dippar i humöret och som sagt va, då
kommer det här med.
Och sist funderar jag lite på
skolan, om jag kommer orka...men detta är bara tomma ord, jag kommer
säkert fortsätta. Bara att just idag är en dag av tvivel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar