Hej!
Nu har det gått ett tag sedan jag var inne. Dagarna flyter på nu under
sommaren, det händer inget och allt kan man säga. Har blivit lite förslappad!
=)
Jag har fått frågan från många angående min historia så tänkte att jag
skulle ta den igen, från start. Jag går inte in på djupet på alla hemskheter
som hänt mig för mitt liv har bitvis varit som en jädra tv såpa utan jag håller
fokus på själva viktminskningen.
Jag har under mina första 25 år i livet varit stor och störst. Som 16-åring
blev jag gravid och började gå upp. All vikt som jag då gick upp under graviditeten
sa alla till mig att den skulle jag tappa fort sedan när jag ammade. Nopp,
hände inte. Blev sedan som 19-åring gravid igen och då såg ingen att jag ens var
gravid. Jag var så stor. Åren gick och upp gick jag. Det sista jag såg då på
vågen var 164 kilo. Mer klarade inte vågen och något år efter det stod det bara
error. Så min max vikt låg runt 170 kilo. Jag har fått frågan någon gång om hur
jag kunde låta det gå så långt. Men man märker det inte. Man köper bara lite
lite större kläder varje gång. Och på den tiden kunde man bara beställa kläder
på postorder för den storleken fanns inte i butikerna som det gör nu. Med facit
i hand så mådde jag kanske inte så jätte bra. Jag var inte lycklig. Där av lät
jag det eller märkte jag det inte, att kilona bara fastnade på mig. Och ingen
sa det till mig. Jag hade säkert inte varit mottaglig för det heller.
När barnen var 5 och 8 år, precis fyllda, så dog deras pappa och min dåtida
man. Knall fall helt plötsligt en kväll helt utan förvarning gick han bort.
Kvar stod jag då med mina närmare 170 kilo och med ett nyinköpt radhus, en
dotter på 8 år och en son på 5 år med en precis ny diagnostiserad ADHD och just
de ja, en liten hundvalp på 9 veckor hade vi precis köpt också. Ibland är väl
livet bara för underbart! Vad skulle jag göra! Nu hade barnen bara mig, endast
mig. Jag var tvungen att göra något. Jag kunde ju inte också gå och dö jag
också. Jag beställde en brevkurs hos vikt väktarna. Jag skämdes för mycket för
att gå dit. Det gick bra! Allt flöt på och under det närmaste två åren så
gick jag ner över 80 kilo! Ca 40 kilo per år och jag hade lite pauser under
färden som vid jul och påsk mm. Jag var
nere på 79 kilo och vände men kroppen verkade trivdes bra på 85 kilo så det
fick det bli!
Jag ansökte om att få hjälp med att ta bort hud som hände löst. Den hjälpen
fick jag! Magen blev platt och fin. Dock löste inte operation nr 2 mitt absoluta
största problemområde. Min rygg. Om ni bara viste vad jag hatar min rygg. Jag
har två STORA extra bröst på ryggen. Jag skojar inte! Man skulle säkert kunna
stoppa in dem i en BH. Jag kan med detta säga att även om du går ner i vikt så
löser det inte alla problem, med viktminskningen kommer nya problem. Man blir
aldrig nöjd med sig själv. Någonstans måste man finna sig i sin situation. Jag
är ännu inte där beträffande min rygg. Jag har tankar om att göra en ny
operation och får jag inte den bekostad så betalar jag den själv. Så mycket
lider jag av den, på grund av den. Men först måste jag komma ner på de där 85
kilona igen.
Nu är det 10 år sedan jag lyckades med min viktminskning. Jag har dock under
de senaste fem åren svajat ganska rejält. 20 kilo upp och 20 kilo ner. Ibland
har det även varit 35 kilo jag gick upp. Tror som mest vågen visat 122 kilo.
Men jag har lyckats gå ner allt igen!
Idag är jag på ännu en topp. 108 kilo står vågen på nu. Suck. Jag accepterar
att jag är en jojobantare. Jag vet att det alltid kommer vara så. Men nu är jag lite väl trött på mig själv. Jag
sköter min träning, har funnit kärlek i styrketräningen, men har försakat mina
promenader. Jag äter för mycket och helt fel. Jag är en otroligt lat människa
ska ni veta. Jag vet tyvärr inte vad ”lagom” är, det är därför jag jojobantar
så mycket. Antingen ger jag 100 % eller så ger jag inget. Det är här denna blogg
kommer in. Jag ska försöka hitta mitt lagom. Skulle verkligen uppskatta lite
hjälp på vägen! Jag kommer vackla, massor! Jag kan i ett blogginlägg säkert gå
mellan att vara totalt omotiverad till att vara super motiverad och sen
tillbaka igen på noll. Ibland känner jag mig som jag nämnt innan helt schizofreen!
Hahaha! Men detta är jag, den eviga ensamma jojobantaren.
En liten dröm jag har
utöver att tappa mina extrakilon är ju att jag inte längre ska vara ensam. Det
hade, handen på hjärtat, varit riktigt mysigt att få träffa en man att dela min
vardag med. Men en sak i taget. Nu ska jag låta juli ta slut och sedan ska jag
ta tag i mitt liv igen! Jag hoppas ni vill hjälpa mig på vägen! Jag ska försöka
blogga och skriva om min mat så mycket som möjligt för jag tror det kan hjälpa
mig att hålla mig på banan. Uppskattar recept som ni tror kan passa mig och
tveka inte om ni har andra tips och råd! De sista veckorna i juli ska jag försöka planera så mycket jag bara kan för att jag ska ha en så hållbar plan som möjligt när det är dags att köra igång i augusti!
Men nu är det fortfarande juli och ikväll ska vi götta oss med en rabarber och svartvinbärspaj. =)
Önskar er alla en riktigt skön vecka!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar