Har ni aldrig funderat på om andra funderar och tänker på samma saker som dig?
Ibland kan jag uppleva mig som udda, definitivt inte som alla andra i alla fall. Jag vet inte om det har att göra med att de jag umgås mest med just nu är mina klasskamrater och det är mycket yngre än mig. Eller kanske har det med att göra att jag redan varit med om så mycket i mitt liv?
Har pratat en del om det på skolan, jag hade gått igenom allt innan jag vart 25 år. Skola, jobb, två barn, gift, hund, volvo och villa (radhus) men också att bli änka. Den ni. Man kan alltså säga att jag har gjort mitt redan! =)
Sen har jag ju hunnit med en del mindre bra förhållanden efter det, ett av dem extremt dåligt. Om jag fick ändra en sak av mitt liv så är det han. Jag önskar att jag aldrig hade träffat honom. Men nu kan man ju inte backa tillbaka i tiden utan bara sikta framåt. Det är bara så synd att sådana människor sätter så djupa spår i en och påverkar mig mer än jag vill att de ska göra det.
Men som sagt va, bara att kämpa sig vidare och försöka komma över alla hjärnspöken som han har satt där.
Hej! Det glömde jag vist!
Hur mår ni? Jag hoppas ni haft en bra dag! Nu är det ju långhelg som vankas! Göttigt värre!
Jag blev ett uns av deppig idag. Alla pratade om vad det skulle göra för roliga saker och de frågade mig vad jag skulle göra......sitta hemma själv, som vanligt, framför tv antar jag. Jag känner mig verkligen patetisk ibland! Samma svar varje gång. =( Men vad ska jag göra? Jag funderar starkt på att börja spela wow igen sen när Kevin får sin nya dator, då får jag nämligen tillbaka min. Då har jag ju något att göra och jag finns här hemma för Kevin.
Jag har aldrig tänkt på att jag är låst, eller jo det har jag ju så klart men jag har aldrig sätt det som konstigt. Tänkt mer att det är väl samma för alla. Men under utredningen nu så insåg jag att det är nog inte så vanligt. När Kevin var hos psykologen för att göra olika tester så tog en kurator en anamnes på Kevin utav mig. Då sa hon vid något tillfälle; Jag upplever att du känner dig väldigt ensam. Vilket stämmer.
Hon nämnde också att hon förstår att jag kämpat hårt med regler och rutiner. Jag har nog aldrig sett det som konstigt heller då det hela tiden varit en del av vardagen, för att få den att fungera. En annan kommentar hon sa efter att hon hört om den tidiga tiden var; Hur har du orkat?!
Men man orkar ju så mycket mer än vad man tror! Men vist, ibland vill ju även jag packa ihop och bara ge upp. Jag önskar att jag också bara kunde åka iväg över en dag eller en helg utan att behöva tänka på att någon måste finnas här. Det är inte så lätt för någon utomstående att förstå den biten heller, jag kan inte åka i väg för jag måste vara hemma med min 15-åring. Jupp, lätt att förklara den, eller jo det är lätt att förklara men kanske inte så lätt för alla att förstå....
Jag har mitt liv lite på paus just nu, för barnens skull. De är dom värda! Jag tar igen det sen. Tur att jag fick barn tidigt! Det enda som jag saknar just nu är någon som älskar mig. Någon som finns där och stöttar upp. En varm famn. Vist det är helt okej att vara singel, men det hade varit väldigt mysigt men någon där. Förhoppningsvis kommer det igen någon gång!
SÅ vad händer för kul där ute i landet? Ska ni göra något kul?
Hoppas ni får en riktigt go Valborg och 1a maj!
.jpg)
