En liten bit av min bakgrund.

En ny start. En ny start igen, en av många och säkert inte den sista (sa hon bittert).

Har under hela livet varit stor, alltid lite större än alla andra och lång på det, fast min längd vill jag inte klaga på för jag tycker verkligen om att vara lång.

 

När jag va 17 år så fick jag världens underbaraste tös, hon är det bästa som finns. Att bli mamma tidigt funkar kanske inte för alla men det funkade för mig. Och när jag blev 20 kom nästa underbara barn, denna gången en go liten kille full av energi.
Kombinationerna av två graviditeter och mina dåliga gener funkade dock inte så bra. Jävlar vad jag flög upp i vikt, blev stor som ett hus! Det sista jag vägde va ERROR. Det va iaf vad vågen sa till mig. Det sista jag faktiskt såg i nummer va 164 kg.

 

Det va i ERROR vevan som barnens pappa dog, min dåvarande man. Jag va då ensam kvar där med mina barn, stor som ett hus och ville inte gärna visa mig för andra, iaf inte visa mig så att barnen skulle bli retade för min skull. Jag va tvungen att göra nått så jag började köra viktväktarna, på distans så klart för jag vågade inte gå dit. Det kunde jag inte med. Det gick bra, riktigt bra. Det tog mig två år att gå ner till ca 85 kg och där trivdes jag bra.

 

Sedan kom livet i kapp igen och nya människor kom in i mitt liv, visa trevliga att ha där och nu mera saknade pga att livet ändras och går vidare, men också många mindre trevliga och inga man saknar eller önskar nått gott i livet alls. Jag träffade en ny kärlek, min nuvarande, som jag sedan också flyttade till. Flytten gick bra men det blev ändå en tuff period där alla skulle passa ihop och till slut bli en gemensam familj. Jag gick från mycket aktiv till i stort sätt stillasittande och ensam. Med ensam menar jag hemma, medans gubben och barn va i skolan. Jag satt framför datorn och spelade wow. Nu mera är jag student på heltid, läser till sjuksköterska. Allt känns bra även om jag är lite nervös över mitt yrkesval då det är en mycket tuff perjod i detta yrket nu men dåliga tider, löner och mycket dålig publisitet i media, men även här lever jag på hoppet om att det ska ha vänt tills jag är klar, två och ett halvt år kvar och mycket kan hinna hända.

 

Jag har alltid haft ett dåligt självförtroende men det blev ännu värre nu när kilona gick upp och det gjorde inte saken bättre. Jag var/är fast i den onda spiralen där man tröstäter, man äter för allt, tröst, glad, fira och som ett straff och då har man gått upp ännu mer och ens självförtroende är så djupt ner i skiten att man inte längre orkar bry sig. Och det är då/nu man behöver höra alla de där possetiva sakerna, det är nu man behöver känna sig älskad. Inte för att man kanske tror det i början, men om man får höra det eller känna det tillräckligt länge så kanske man kan börja tro det och till slut kanske kunna ändra på sina egna negativa tankar om sig själv till något bra igen. Så har ni nått bra att skriva eller några bra tipps och råd så skriv dem gärna men håll era negativa tankar för er själva för av den varan har jag så mycket egna av ändå. <3

 

Det kommer vara så ofantligt myket gnäll i denna bloggen, mycket ältande fram och tillbaka om samma skit hela tiden. Om hur jävla sugen jag är på allt eller hur jävla dålig jag är för att jag har stoppat i mig massa saker som jag inte borde gjort. Jag vill bara förvarna er på detta och be om ursäkt för det men jag tror att jag behöver ventilera ut all skit för att lyckas denna gången. Så håll ut eller sluta läs, vilket som nu kommer först.

 

Over and out // Jessi